Hur berättar jag för kuratorn om hur jag mår?

Hej, jag ska prata med en kurator på min skola och känner mig väldigt nervös eftersom det är den första gången och jag har aldrig pratat med henne tidigare.

Jag är rädd för att jag ska bli helt tyst och inte veta vad jag ska säga eller att hon tycker att mitt problem inte är tillräckligt stort.

Anledningen till att jag ska prata med kuratorn är för att jag känner mig väldigt stressad och har självmordstankar.

Jag har känt så här i ett år nu och orkar inte längre. Kuratorn kommer vara den första personen jag berättar för och jag är helt säker på att hon kommer berätta för mina föräldrar men jag vill inte att de ska bli sårade pga mig.

Det känns som att ingen kommer sakna mig och att allt jag gör blir fel.

Det kommer bara bli skönt att dö för att då slipper jag tänka att jag måste vara bäst hela tiden och alla krav på mig själv försvinner med mig.

Men jag blir sur på mig själv för jag ens tänker så.

Det vore mycket bättre ifall jag dog i en bil krock eller blir på körd eftersom då slipper jag göra något men då mår andra sämre, men jag är inte viktig för någon så sorgeb skulle gå över efter ett tag.

Har ni några råd för hur jag kan känna mig mindre nervös och våga berätta?

Jag har inte pratat med någon tidigare och nu är jag rädd och det kommer kännas skumt att berätta allt för någon jag inte ens känner.

Jag har ingen som stöttar mig och mina föräldrar bråkar. Jag vet inte vad jag ska göra längre, jag vill dö.

Hej, tack för ditt mail.

Du hade inte uppgivit någon e-postadress i systemet så kunde inte svara direkt till dig.

Ibland då man inte mår bra och då man ska försöka berätta för någon hur man tänker och känner så kan det vara skönare att skriva.

Du har skrivit ett mycket ”talande” mail hit till Snorkel och det kan du använda då du pratar med kurator.

Hela denna webbsida och våra appar handlar just om psykisk ohälsa, hur man kan må dåligt på olika sätt, hur man då tänker, känner och gör, samt vad man kan göra för att må bättre.

Du och din kurator kan tillsammans läsa på webbsidan och läsa om t.ex. s-tankar, nedstämdhet, stress, läsa andras frågor/savar- det kan göra det lättare att prata.

Ibland kan det räcka med att man får kunskap om det sätt man mår dåligt på, kunskap om vad man kan göra och övar på detta, förändrar vad man gör, eller förändringar på egna krav mm, på egen hand eller tillsammans med t.ex. föräldrar.

Ibland har man kontakt även men t.ex. skolkurator, och ibland behövs även kontakt och insatser från BUP (t.ex. utredning, medicinering, terapi mm) eller socialtjänst (t.ex familjeinsatser mm)

Ibland behövs insatser i skolan (hjälpmedel, stöd i undervisning mm, hjälp att komma ifatt mm)

Kurator på din skola är utbildad och van att träffa, lyssna, ge råd mm till unga som inte mår bra. Hon/han har kunskaper om vad saker är och vad man kan och behöver göra, hon/han kan också lotsa dig vidare om du har behov av mera insatser.

Just tankar på att inte vilja leva är något som man reagerar starkt på, SKA reagera starkt på, och som man behöver prata om, fråga mera om HUR, VAD, NÄR, HUR OFTA; VAD AVLEDER, PLANER ?? etc. och även berätta om för dina föräldrar.

Ni kan tillsammans göra upp om hur man berättar, vad man kan säga, och ta hjälp av webbsidan.

Du beskriver stark stress under en lång tid, så stark att det påverkar ditt psykiska mående nu, du får tunga och mörka tankar om att ”ge upp” tankar på att inte vilja leva, tankar på att omgivningen skulle få det bättre utan dig. – Det är mycket allvarligt.

Det är verkligen ett bevis på att ”hjärnspöken” -negativa tankar, har fått ”tagit plats” i ditt huvud. Att dina tankar kommer utifrån starka negativa känslor, (hjärnans del Amygdala där känslor utgår ifrån)

och inte har bearbetats i hjärnans frontallober där förnuft, logiskt tänkande, planering, se mönster och lösningar etc finns.

tankar påverkar oss mycket, det är vårat självprat, som om någon bredvid oss viskade till oss hela tiden. Om tankarna är dömande, att vi t.ex. inte duger, är tunga och mörka, och vi dessutom TROR på tankarna (tankar är bara tankar- ingen sanning, du kan ju tänka på precis vad som helst utan att det finns någon sanning alls) så ställer de till stora problem.

Tankar om att inte vilja leva, är ett tecken på att man har ”för mycket” av stress, obehag, jobbiga saker mm i sitt liv, obalans i sitt liv (läs om livsbalans på webbsidan, balans mellan vad som tar energi, kraft och ork och vad som ger energi, kraft och ork, prova formuläret) Och att man inte vet hur man ska bryta/förändra sin situation.

Man vill ”fly bort” slippa obehag och allt jobbigt. Det är faktiskt en naturlig ”överlevnadsstrategi” som vi människor har, att vilja fly bort och undvika obehag och faror, för att just skydda oss och för att överleva.

Problemet här är ju att vi inte finns mera om vi följer och agerar efter dessa tankar, att inte leva längre.

TÄNKA TANKARNA är inte farligt, det är att tro på dem som enda och bästa lösning och följa dem som är farligt.!!

Finns ju ingen återvändo..

Då man är nedstämd/deprimerad (vilket man kan bli efter en lång period med hög akut och kronisk stress utan återhämtande strategier) är det inte ovanligt att tänka just tankar om att inte vilja leva längre, tankar på döden

(Läs mera om tankar på att inte vilja leva” på webbsidan)

Tankarna blir tunga och mörka, utan sanning, precis som dina tankar att dina föräldrar och andra inte skulle sakna dig, att du inte är viktig för någon etc (att förlora ett syskon eller barn är det värsta som kan hända någon!)

Du beskriver att du skulle slippa känna att du måste vara bäst hela tiden, och slippa alla krav på dig själv, och det är ett mycket bra första steg för att identifiera vad du behöver hjälp att jobba med, hjälp att förändra- dina höga krav på dig själv, din negativa syn och ditt dömande av dig själv.

För vem orkar i längden kämpa med att försöka vara bäst hela tiden, man behöver hjälp att bryta detta. Hitta sätt att minska och hantera stress, arbeta för en stöttande omgivning, jobba med självvalidering (se sina starka sidor, stötta och hjälpa sig själv istället för att döma, klanka ner, driva på mm)

Det vi har nu vet vi vad vi har, det vi har nu kan vi jobba för att förändra och förbättra, vad som kommer sen, och vad som händer då vi inte lever längre vet vi ingenting om (kan vara värre, vem vet..)

Jag hoppas verkligen att ditt samtal med skolkurator ”faller ut” på ett bra sätt.

OM INTE, så gör ett nytt försök. Det ÄR svårt att berätta första gången, inte konstigt alls, och man kan behöva göra det i steg ibland..

Det finns ALLTID vägar ut för att må bättre, förändra och förbättra sin situation.

Om du inte har pratat med dina föräldrar nu om hur du mår, så är det viktigt att du genast gör det. Du kan skriva ett brev även till dem, eller prata med en i taget om det är lättare, använd Snorkels webbsida för att läsa mera tillsammans. Du ska inte gå ensam och må som du gör! Du behöver stöd.

Skriv till frågelådan och berätta om hur det gick för dig, och om du provat balans i livet, läste mera kollat på våra två appar (se info om Appar på webbsidan) etc.

Ta hand om dig, kram Snorkel