Har mått dåligt i 5 år

Fråga

Har mått skit nu i snart 5 år, har både svält mej, spytt, skärt mej eller på andra sätt skadat mej själv och försökt ta mitt liv.

Dock väldigt meningslösa med bara några svimningar och ingen har behövt få reda på något!

Jag har nog inte riktigt kommit ifrån känslorna från när jag blev mobbad när jag var liten! Jag blev både mobbad psykiskt och fysiskt, slagen på hemvägen fått höra fula ord på alla sätt som finns!

Mobilen, lappar, datorn, öga mot öga osvosv! Det slutade med att jag i 6an försökte ta mitt liv för första gången, försökte strypa mej själv då jag inte kunde hitta någonstans att fästa repet och hänga mej, det resulterade bara en svimning!

Jag mådde relativt bra halva 7an, sedan slutade jag till och från att äta! I 8an mådde jag dåligare igen, gjorde väll något ytterligare självmordsförsök, började skära mej, fick då o då höra hemska ord eller så var det inristat i mitt skåp, jag började svälta mej och grät mig själv tillsöms varje kväll, om jag nu kunde somna!

Och så höll det på hela 8an, i 9an fortsatte det, hade slutat skära mej då det inte blivit något beroende utan bara en dumlösning.

Men mådde skit, försökte ta livet av mej i 9 an igen, 2 gånger tror jag! Och nu är det slutet av 9an, jag skär mej ofta som ett beroende, jag svälter mej i perioder då jag är för fet för att få leva, och självmordstankar har jag! Jag vet att folk bryr sig, för jag har alltid varit den glada personen, som skrattat heeela tiden nonstop och skämtar och är trevlig,

Men har nu blivit tyst, inte orkat skratta något, ser olycklig uut och fått höra av folk jag inte känner att jag ser ut som att jag skulle bryta ihop eller att någon dött, typ!

Har en bästavän som vet allt om mej då det är lätt att prata med henne! För hon är i sammasits fast hon har sex mer för att måbättre.. Vi träffas inte så ofta då hon flyttade ifrån sin morsa och sambo som var helt hjärntvättade till sin pappa LÅNGT bort.

Men vi stöttar varandra, skär oss och skrattar typ, ristar in varandras namn, visar skärsåren stolt, och har lovat att inte ta livet av oss själva utan tillsammans!

Träffade henne även i förrgår då hon sov hos mej o vi var ensamma hemma, vi tatuerade oss, skar upp ett hjärta vardera i fötterna och hällde i bläck och var ännu en gång stolta!

Tror allt har gått för långt! Har slutat känna något, kommer inte ihåg om det var igår jag träffade en vän eller om det var förut idag..

Jag går i en dimma och jag orkar inte röra mej, jag är lixom fast i min kropp fast känns ändå som att jag är en meter bort och kollar på allt som om det vore på tv..

Jag har även börjat ta med mej tabletter i mängder olika tabletter, vet inte vad det är för allt, men som jag har som en nödlösning ifallochmatt jag vill dö.. även med mej kniv och rakblad överallt! Kollar tågtabellerna ofta oxå, så jag kan hoppa..

Men har lovat min vän att vi ska göra det tillsammans, men vill vara hennes ängel och inte vara änglar tsm,, inte än! Älskar henne för mycket.. Har en vän igenom en ungdomsgrupp som är 5 år äldre som vill tvinga med mej till umo för att prata men vågar inte, jag kommer bara att stänga av som jag gör när för många känslor kommer.

Jag säger nej och hon slutar att tjata för den gången.. Hon är helt underbar, ibland hade jag velat att hon bara hade sagt "nu bestämmer jag, nu går vi dit" , men jag är så stel och säger bara nej, så förstår..

Vad ska jag göra, vet snart inte vad!??! ska jag ta livet av mej själv eller med min vän, eller ska jag.. jag vet inte.. jag vet ingenting, förlåt för detta långa mail med onödig text som tar upp eran tid, förlåt för min existens.

Svar

Hej, tack för ditt mail.

Ditt brev är så otroligt bra beskrivet, dessa ambivalenta känslor, detta dilemma- jag står inte ut att leva som jag har det, och ändå vill jag leva.

Detta kämpande och denna destruktiva lösning, skära sig själv, skada sig själv, för att stå ut med sin inre smärta och sorg.

Och den lilla krampaktiga lösningen man tror sig ha, att det finns en möjlighet -- "då jag inte står ut längre kan jag alltid ta mitt liv". Hur konstigt det än kan låta, håller just denna tanke, denna lilla strimma av lösning och hopp, just den håller en kvar i livet....

Lite på det sätt som du beskriver att du alltid har koll på tågtidtabeller, har kniv och rakblad med dig.. För att vara beredd om du inte står ut längre..

 

Du har levt ett liv fullt av kränkande och sårade behandlig, blivit mobbad både fysiskt och psykiskt. Detta sätter märken i själen, är faktiskt inte ovanligt att man efter detta just självskadar och har självmordsbeteenden.

Då man lever i en hopplös situation, antingen just nu eller fast i minnen över något svårt och tungt, utan känsla av möjliga lösningar eller ett bättre liv, om man nästan varje dag kämpar för att orka vidare.

DÅ är det så att vi vill fly, vill bort från det som vi ser det; tunga svarta och hopplösa, vill bara slippa ha det som vi har det, vill likt reklamen för Alvedon, "bara få smärtan att släppa", och om vi inte kan se andra lösningar, eller tro på andra lösningar, så kommer tankar på att inte vilja leva längre, som vår lösning, och försök att avsluta livet.

Inte konstigt egentligen, att man känner och tänker så, men det är just det, då vi inte lever längre så har vi ju ingenting alls, inte heller det som kan kännas viktigt meningsfullt och ganska bra, vi har ingenting.

Och det är en otroligt definitiv lösning, man kan liksom inte ångra sig då. Det är inte farligt att tänka tankar, för tankar är bara tankar. Men det är farligt att göra, alltså försöka ta sitt liv, eller börja planera för det.

Då man har det så svårt som du har och har haft det, så ser man inget hopp, man ser allt i svart. Men det finns hjälp att få, man kan må bättre, man kan bygga ett liv värt att leva, ett liv utan smärta och lidande!

Jag vet inte var du bor, om du bor i Uppsala län eller någon annan stans. Här i Uppsala och i flera andra län finns det en behandlingsform som hete DBT, som riktar sig just till unga tjejer som mår som du gör, som svälter sig, hetsäter, skär sig har självmordstankar och kämpar med starka känslor som man har svårt att reglera och klara av.

Jag skulle så gärna vilja att du gav dig själv den chansen, och de runt omkring dig som älskar dig och vill att du ska börja må bättre.

Att du fick hjälp att klara av alla minnen alla starka känslor som tar över dig. DU har en äldre vän som kämpar för att du ska få hjälp, vilken klok vän. Hon ser att du behöver hjälp, men hon törs inte "tvinga dig" fast det är nog det du skulle behöva, att hon säger --" KOM NU" och det säger jag också "TA EMOT HJÄLP; FÖR HJÄLPEN FINNS!"

 

Var är dina föräldrar i allt detta, ? Vet de hur du känner, hur du kämpar? Du behöver allt stöd du kan få!

Prata med din äldre vän, ni kan tillsammns läsa frågor och svar här på hemsidan om tankar på att inte vilja leva och om att göra sig själv illa.

Under dessa rubriker finns mera information om hur andra också kan känna som du.

Om ni kollar på hemsidan under fliken självskadandebeteende/göra sig själv illa, så finns det lite beskrivet om detta samt lite olika strategier från DBT som kan hjälpa en vid impulser då man vill skada sig själv.

Bestäm dig för att få och ta emot hjälp!

Jag skulle säga att ni ska kontaka BUP. Om du vill kan du få ringa hit för att få mera information, hör av dig igen i så fall. Läs mera på hemsidan, tillsammans med dina föräldrar och din vän.

Hör av dig igen. Sänder dig många kramar, Snorkel