Säker på att jag har social ångest.

Hej,

Jag är 19 år och är rätt säker på att jag har socialångest, jag blir alltid nervös och ångestfull när jag träffar nya människor eller ska behöva beställa nått eller köpa nått. Det värsta är att ringa upp viktiga samtal som till exempel att boka tid hos tandläkarn och eller annat viktigare, och eftersom jag snart ska flytta hemifrån och är snart vuxen så kommer detta stå i vägen för mig i många olika vägar, eftersom som vuxen är detta ett krav att man ska behöva göra och man kan inte längre fråga sina föräldrar om dem kan ringa. Jag har även så otroligt svårt att vara normal och känna mig trygg hos min pojkväns föräldrar, även fast vi har varit ihop i ett år och jag har nästan träffat dem varje dag, men får fortfarande ångest varje gång jag ser dem. Människor i min egen ålder är mycket lättare, det känns svårt hos vuxna och mindre barn eftersom det känns som dem förväntar sig så mycket mer utav mig. jag har haft det såhär ända sedan jag varit barn, många tror jag är blyg, men det är jag inte alls när man lär känna mig eller om jag känner mig trygg. Min pojkvän kallar mig oftast feg när jag inte vågar vissa saker, till exempel fråga hans pappa om något. jag kan göra det och oftast får jag mig själv att göra det, jag blir bara väldigt nervös och det kanske tar upp till 30 minuter innan jag fått upp modet att fråga. Och vissa dagar som det är som värst vågar jag ingenting och min pojkvän blir arg på mig och säger att "det är bara att fråga", men i mina tankar så får jag bara upp alternativ då allt kan gå fel, att jag stör eller om jag säger fel. jag vet inte hur jag ska bli bättre eller hur jag löser det. Jag vill kunna leva ett vuxenliv utan att va rädd för allting.

Hej,

Tack för ditt mail, Ångest, så smärtsamt och handikappande, och så livsviktigt. Du beskriver på ett sådant bra sätt hur social ångest, "social fobi" kan se ut, kännas och utvecklas. Hur ångestfyllt det är innan en social situation, hur ångestfyllt det känns i den sociala situationen, där man har fullt fokus att försöka ha koll på hur andra skulle kunna se uppfatta och döma en. Det är olika vad som känns svårast, om det är okända eller de man träffat förut, jämnåriga eller äldre men ofta så känns det värre när det är personer man brys sig extra mycket om, och som det känns extra viktigt att göra ett ”gott intryck” på, som dina svärföräldrar. Man försöker ha koll på hur man ser ut, rör sig, vad man ska säga, hur andra kan uppfatta det man säger, hur man ser ut då man pratar, i en enda röra, vilket gör det svårt att samspela med någon annan, och man hör nästan inte vad någon annan säger eftersom allt fokus är på hur man själv ser ut och vad man ska svara, etc. Även EFTER en social situation så dömer man sig själv hårt, tycker att man betett sig konstigt, sett konstig ut eller misslyckats. Det gör ju ångesten INFÖR NÄSTA sociala situation ännu högre, och ångesten I NÄSTA SOCIALA situation, då man tänker att man måste anstränga sig ÄNNU MERA, vilket gör det hela ännu svårare och så dömer man sig själv efteråt ännu mera, i en ond cirkel. Allt detta kontrollerande av sig själv, denna ständiga kamp för att "bete sig rätt" (vad nu det är..??) att duga, att vara "normal" (och vad är det..??) En ständig ångest före, under och efter sociala situationer, det är just det social ångest handlar om. Ett ganska vanligt problem både bland unga och vuxna. Ångest är en överlevnadsstrategi, ett larmsystem i kroppen som förbereder och för att slåss, fly eller "spela död", vid verkliga livshotande faror. Då vi levde som grottmänniskor var det väldigt viktigt för vår överlevnad, då väldigt mycket i livet var just livshotande, farliga djur, andra infödingar, giftiga insekter, höga höjder, giftiga växter, och det att bli "utesluten, inte få tillhöra gruppen, bli "utslängd ifrån grottgemenskapen". Om men blev det så gick man mot en säker död, människan klarade sig inte ensam. Alla dessa faror i livet gjorde att vi utvecklat en känslighet och beredskap vid dessa faror. Delar i hjärnan måste reagera snabbt och vi måste snabbt förberedas för att "kämpa eller fly för livet". Hjärnan signalerar till kroppen som sätter igång olika reaktioner i kroppen, hjärtat slår snabbt för att pumpa blod ut i musklerna så att vi ska bli snabba och starka, andningen blir ytlig och snabb för att syresätta blodet, tunnelseende för att bara fokusera på faran. etc. (läs mera om ångest och varför vi får ångest på webbsidan under fliken VAD ÄR) Vi har kvar detta "larmsystem" även idag, fast vi inte utsätts för livshotande faror på samma sätt. Problemet är att hjärnan inte kan skilja på verkliga faror eller på faror som bara finns i vårat huvud. Alla dessa symtom känns inte så mycket om man samtidigt blir jagad av en ilsken björn, eller slåss med en inbrottstjuv, men kommer man till skolan och ska försöka prata med klassen och ens hjärna signalerar "fara, obehag, skydda dig" och alla kroppsreaktioner börjar brusa runt i kroppen, DÅ känns det minsann. Man får som "kortslutning" i hjärnan. Man vill bara vända om och fly därifrån, och ofta stannar man hemma och undviker det som väcker ångest och obehag. Vilket gör att det bara blir ännu värre nästa gång. Eller så undviker vi den ångestväckande situationen på annat sätt, tex genom att be någon annan ringa, beställa eller betala. Så skönt på kort sikt att få slippa, men på lång sikt gör det bara ångesten värre och man LÄR sig aldrig att klara av dessa situationer. Precis som vid andra "fobier" rädslor och situationer som väcker ångest så behöver man träna på att i steg utsätta sig för dem, närma sig steg för steg. Låta hjärnan få upptäcka att "inget farligt händer" så att inte larmsystemet behöver sätta igång, och att man själv har tekniker för att andas lugnare, slappna av och kan styra situationen lite mera. Ångest och rädsla är inte logiskt på något sätt, då man är hemma och lugn så kan man vilja och tänka att man ska göra och klara av, men sedan i situationen då "larmsystemet" sätter igång så finns inte det kvar, man vill bara bort. Att ha en tydlig plan vad man ska göra, en hierarki över vilka situationer som är svårast och "minst svåra" en förståelse för att alla tankar bara är tankar, att träna på att skifta fokus från sig själv till saker eller personer runt omkring, träna på hur man kan göra och sedan i små steg börja göra det man är rädd för är vägen ur detta. Jobba med tekniker som avslappning, andnings övningar och medveten närvaro. Du klarar detta ibland, kan prata och vara med folk, då du känner dig trygg. Men då du tänker att du kan ”misslyckas” och göra fel på något sätt, så startar har ångesten och du tänker att du inte klarar alls. Vill tipsa dig om en bok av Anna Kåver, som heter Social ångest. Den kan hjälpa dig att se hur just din sociala ångest fungerar och hur just du kan träna för att övervinna din sociala ångest, ta kontrollen över "larmsystemet" igen. Läs också mera om social ångest(rädsla i sociala situationer) på denna webbsida, det finns också en hel del information på nätet. Snorkel har webbsidan, och även två appar, Snorkel Skills känsloreglering och Snorkelövningar, där det finns en hel del röstövningar du kan prova. Det kommer inom kort att finnas möjlighet att göra sina egna BETEENDEANALYSER på nätet, dvs se sina mönster och beteenden tydligare, se konsekvenser på kort och lång sikt. Gör din egen lista över steg du vill träna på, gör MÅLSÄTTNINGAR på kort och lång sikt, så du vet vad du vill arbeta mot. (kolla under målsättningar på webbsidan) Det finns också information om STEG FÖR STEG TRÄNING, både på webbsidan och i Appen SNORKELÖVNING. Det är också viktigt med stöd och hjälp från omgivningen, bla din pojkvän behöver förstå styrkan i detta, och att det alls inte handlar om ”feghet”. Ni kan kanske läsa om Social ångest och träna/öva tillsammans. Du kan övervinna din ångest. Om det blir för svårt på egen hand så be om hjälp från Vårdcentral eller psykiatrin. Skriv igen till frågelådan om du vill och berätta om hur det går för dig. Kram från Snorkel