Gått ner i vikt sista året.
Fråga
Jag har gått ner i vikt mycket. Inte jätte mycket men ganska. 10 kilo på ett år dvs.
7 kilo trooor jag att jag förlorade genom att inte äta sötsaker och läsk och liknande på en månad (vilket jag vägrar tro på, det är därför jag är osäker)
och resten genom intervall spring på sommaren.
Jag vägde 73 för ett år sedan och 63 nu. (jag är 166 cm, som utgångspunkt) jag skiftar mellan 63 och 62 för tillfället och jag läste något lite oroväckande.
Jag, typ, spyr inte upp min mat, vilket jag antog att betydde att jag inte har en ätstörning men samtidigt, om jag vaknar upp och väger 63 kg istället för 62 på en söndag så kan jag medvetet hoppa över en måltid för att gå ner igen och om jag äter något som en ben&jerry så går jag och lägger mig orolig, kanske gråtandes.
Jag kanske inte har en ätstörning än, men är det här tecken?
Min familj är också orolig över min viktnedgång och tror att jag kan få en ätstörning. Men jag behöver lite bekräftning.
Svar
Hej, tack för ditt mail.
Så bra att du ändå funderar på detta, känner att det inte står riktigt rätt till.
Du skriver att din familj är orolig för din viktnedgång och oroar sig för att du ska få en ätstörning, och det är helt rätt att de är.
Börjar man trassla med vikt och mat, så kan man hamna i en ätstörning.
En ätstörning är inget att leka med, utan är en allvarlig sjukdom med svåra konsekvenser för kroppen och psyket, och är svårt och tidskrävande att ta sig ut om man väl hamnat där. Så absolut, du behöver hjälp bryta detta redan nu. Varför hamnar vissa i ätstörning då?
Man vet inte riktigt, det forskas en hel del, man tror att somliga har en medfödd ärftlig sårbarhet för att utveckla ätstörning ( precis som vi ärver benägenheten att få tex ångest, depression och vissa fysiska sjukdomar) Sårbarheten att utveckla finns där, men med en ”skyddande omgivning och miljö” så behöver man inte alls utveckla den. Sannolikt är också dagens skönhetsideal och kroppsfixering en stor ”bov i dramat” .
Helt klart är att det är i samband med bantning och viktnedgång som det hela startar, ofta också då man i övrigt upplever stark psykisk press/stress eller sociala påfrestningar, tex i skolan i familjen eller med kompisar, och höga prestationskrav.
När man börjar gå ned i vikt får man ofta i början positiva reaktioner från omgivningen, man tycker att man mår bra och har kontroll över sitt ätande och tränade. Man kanske känner sig ”fin” och blir ”sporrad” av att klara av att avstå mat eller att träna mycket..
Sedan tappar man kontrollen, man vill bara gå ner mer och mer, får allt mer ångest över att äta rätt, äta för mycket, rädsla att gå upp, kroppsfixeringen förvärras o.s.v.
Allt börjar handla om mat/ätande och kropp och vikt. Kanske blir så att mensen försvinner, allt mer tankar på mat och vikt eller rädsla över att äta fel saker, försöker undvika fett och socker, börjar kräkas, kroppsfixerad, väger sig ofta, hoppar över måltider, tränar mycket m.m.
Man fryser, får kalla händer och fötter, kroppen ställer in sig på svält, ämnesomsättningen sänks, hjärtfrekvens och blodtryck sänks, pulsen går ner.
Hjärtat är ett av de organ som drabbas hårt vid ätstörning. Längre fram så börjar brösten försvinna, håret på huvudet tunnas ut samtidigt som man börjar få ökad behåring på kroppen.
De fysiska och psykiska konsekvenserna börjar bli allt svårare, ångest, depression, sömnsvårigheter m.m.
Så JA, stoppa detta i tid, nummer ett är att börja äta och träna normalt igen.
Ta dina tidiga symtom på allvar.
Prata med dina föräldrar, kontakta vårdcentral, elevhälsovården/skolläkare och eller BUP.
Du kan behöva all hjälp och stöd du kan få att bryta denna negativa spiral och våga äta igen. Kanske träffa dietist för att få kunskaper om vad och hur mycket mat din kropp behöver.
Vänta inte, prata med dina föräldrar nu, kanske visar dem din fråga och svar. Skriv igen om du vill, kram Snorkel
