Varför just jag?

Det var när jag var med min simgrupp på ”tävlingsläger” över helgen allting startade….. Jag kände mig konstig, och på något sätt.. ”olustig”. Jag hade också hemlängtan och plötsligt ”bröt jag ihop”. Jag hade yrsel hela helgen och det kändes som om jag var i en dröm. Jag tänkte att; ”det är väl inget speciellt, det blir säkert bättre när jag kommer hem”. Men det blev det inte. Jag försökte berätta för mamma, det som var så svårt att berätta. På Måndagen var det skola och nu kändes det jättejobbigt att gå till skolan. Jag hade hjärtklappning, rodnade lätt, svettades, var nervös och hade yrsel. Jag gick inte till skolan…. Jag tänkte att det skulle bli bättre om jag var hemma och vilade ett tag. Jag som hade börjat satsa hårt på simningen, kunde inte gå på träningarna heller! Jag tappade mycket kompisar från både skolan och simningen. Efter att ha varit hemma från skolan i ca 1-2 månader, bestämde vi oss för att få hjälp. Det kom då fram att det var Panikångest! Kanske pressen från simningen och skolan hade orsakat det. Jag hade även höga krav på mig själv. Kämpa! Mina lärare och min rektor blev medvetna om mitt problem och de hade förståelse. Nu började det andra jobbiga, att börja gå tillbaka till skolan. Tillsammans satte vi upp mål och allting gick i små steg. Det första steget var att gå in innanför skolans dörrar. Efter varje gång jag hade varit i skolan, skrev jag ned hur det kändes och så , i en ~@dagbok~@” Nu var nästa steg att gå in i enheten på skolan. Varje steg tog lång tid. När det väl började gå framåt, tog mitt tålamod slut, och det kändes som att börja om från noll. Det var som en lång klättervägg, tog jag för långt steg så halkade jag ned och fick börja om från början. Det hände många gånger! Det hann bli sommarlov och jag hade ”fortfarande” inte suttit inne i klassrummet (utan i ett rum utanför) mer än några minuter, men jag tänkte att efter sommarlovet skulle allt bli som det var förut!! Efter sommarlovet gick jag till skolan och det kändes faktiskt ganska bra, för jag hade klarat av vissa saker under sommarlovet som jag inte klarat innan. Det gjorde att jag hade bättre självförtroende nu. Jag fortsatte att kämpa och gjorde egna små steg hela tiden, det gav nu riktiga resultat som jag ville!! NU i September/oktober –04 klarar jag av att gå i skolan. Jag går alla dagar och på alla lektioner, men känner fortfarande av lite t.ex. när jag är i ett pratigt rum, en viss belysning m.m. Det viktigaste man ska tänka på är att ha TÅLAMOD, veta att det tar tid, och försök att kämpa så gott det går !!! Sussie 14 år