Tankar om mående

Well... vet inte vad jag ska skriva faktiskt. Men något lär det ju vara, eftersom jag började. Det finns kanske något som vill bli sagt. Jag har den mest fantastiska familjen som finns, verkligen! Vi står varandra otroligt nära, på gott och ont. Gör det ont i någon, gör det det i alla. Men är ändå glad att det är så, då det finns så mycket positiva saker av att vi har den relationen. Sedan är jag så otroligt tacksam över de finaste vännerna som jag har får ha omkring mig. Jag har varit utsatt för mobbning, även om det är först nu jag kan se det. Förr förstod jag nog inte vad det var, men fann sedan personer i skolan (vänner) att lita på. Även om det tog lång tid då det var dels svårt att ta kontakt med människor dels för att lita på andra. Jag har alltid gått i små skolor, där alla känner alla. Både bra och dåligt såklart. Det började redan på dagis med den psykiska mobbningen. Nu är det bättre vilket jag är väldigt glad över. Men fortfarande får minsta signal om hur det var, alltså att det är saker som andra kan rycka på axlarna åt, få mig att falla tillbaka hur det var då. Bär med mig massa dåligt samvete då jag hela tiden sett det som att det var upp till mig helt och hållet att göra någonting emot det. Jag försökte och försökte, men inget hände... där slutade jag att försöka. Det kändes med som att det var så det skulle vara. Skulle vara bättre att acceptera det som det var istället för att tro att jag var värd något bättre. Nu får det mig att ta ansvar och när jag känner att jag inte är tillräcklig så kommer skuldkänslorna. Känns som att inget man gör räcker till. Mina nära och kära ställer upp så otroligt mycket för mig. Men samtidigt vill man inte ~@lägga för mycket över dem heller.~@ Självkänsla och självförtroende har alltid varit låg, liksom än idag. Ser ofta tillbaka och tänker att jag får skylla mig själv, hade jag inte varit så snabb att ta åt mig allt, hade det aldrig varit den situationen. Jag har väldigt lätt för att ~@slå på mig själv~@ utan att vara medveten om det. Vilket inte gör något bättre, det är kanske små saker. Men det är saker som jag inte ens hinner att reagera på. Utan på en gång, kommer det skit över en. Ändå försöker till exempel vänner att säga att jag är på väg igen, och de hjälper mig mycket. Om något försöker säga att man gjort något bra, har jag svårt att ta emot det. Det kan kännas mer som att de är för att håna mig istället. Även om jag vet att de menar väl. Jag blir arg inombords, men låter det inte gått över andra eller överhuvudtaget visa det. Återigen känner jag då ansvar för att det är så,. Känns som om man hamnar i en cirkel av att ha dåligt samvete för allt som görs och även inte görs. Tar på mig allt som mitt eget fel. Och visst det är jobbigt, jag medger det nu vilket jag inte brukar göra.