Så här gjorde jag för att må bättre

Hej,Jag tänkte berätta lite om min jobbiga tid. Det hela började med att jag var väldigt ledsen och nedstämd,jag hade väldigt mycket problem som jag höll innom mig och trode sedan att dom skulle försvinna.Jag förstod aldrig riktigt att den enda som fick lida var jag själv,jag lät tiden rinna iväg med denna smärta innom mig. Efter en tid satt jag som vanligt och tog det lungt,då började det.Jag kännde en hemsk oro och ångest i hela kroppen,jag trodde helt ärligt att jag skulle dö.Jag började skrika och gråta.Jag visste inte riktigt vad som höll på att hända, men jag hade ingen kontroll alls.Efter att mamma lugnat ner mig så gick det över.Trode såklart att det bara skulle vara för stunden,men det blev värre. Jag satt i bilen med min mamma och jag började känna mig rädd och ovanligt förvirrad,det var någonting som höll på att hända.Jag fick hjärtklappningar och ont i bröstet och hade sedan svårt att andas.Jag skrek på min mamma att hon skulle stanna bilen för att jag mådde dåligt och trode att jag skulle dö.Min mamma var hur rädd som helst så hon visste knappt vad hon skulle göra,hon stannade bilen och ringde till ambulansen.Dom sa att hon skulle hålla mig lugn i bilen,men jag kunde inte vara lugn.Jag sprang ut ur bilen och var nära på att springa ut framför en lastbil,så galet rädd var jag.När ambulansen kom frågade dom mamma om jag höll på med någon sport,för det är oftast så man får hjärt problem.Hon sa att jag inte gjorde det och jag var endå tvungen att åka med i ambulansen.dom kännde varkligen hur hög pulsen var och sa att jag skulle försöka att slappna av så att pulsen saktar ner,men det gjorde mig bara ännu räddare.Jag var helt iskall och livrädd.När jag lugnat ner mig kollade dom hjärtat och skickade det sedan till sjukhuset,som meddelade att allt var som det skulle och det fick mig att bli lugn igen.Vi åkte endå in till sjukhuset och dom sa att jag led av panikångest. Jag led av ångest i ett år och det var det värsta året i mitt liv!Gång på gång kände jag att det var något fel och var tvungen att kolla upp det och höra att det inte var något fel.Igentligen kvittade det hur mycket jag än fick höra att det inte var något fel,för enligt mig var det alltid något nytt som jag inbillade mig.Jag kunde inte sova på nätterna utan att vakna upp och känna hjärtklappningar och oro i hela huvudet.Jag grät nästan varje kväll för att jag kände mig så misslyckad och rädd. Efter ett tag insåg jag att det är bara jag själv som får lida,för att jag håller allt detta innom mig.Det var många som försökte hjälpa mig och stötta mig och säga att det inte var någon fara.Det fanns ingen meningen med att dom skulle säga åt mig hur jag skulle tänka om jag inte hade någon tro på mig själv!Så jag insåg att jag behövde hjälpa mig själv.Jag började gå till en psykolog och det känndes så skönt att det var någon som verkligen lyssnade på mig,det bästa av allt var att han inte kännde mig! Jag vill gärna att alla lyssnar här! Jag vet hur jobbigt det är och jag vet hur gärna man vill dölja sina problem,men man hjälper inte sig själv genom att hålla allt innom sig.Det är tvärtom ju mer man håller innom sig ju sämre mår man i längden.Snälla gå och prata med någon det hjälper verkligen eller så får ni jätte gärna prata med mig.Jag vet precis hur ni mår och hur det är.Sluta aldrig tro!låt aldrig något styra dig själv och tappa aldrig din stolhet.Livet är som en gåta och är till för att lösas.Man kan inte alltid ha det bra i livet,utan någon gång kommer det att vända och därför ska man kämpa och inte ge upp. Panikångesten är en känsla man igentligen inte kan beskriva,Det är så olika från person till person,men känslan är djup den drar ner en till botten,,man bara tar och tar.Men det handlar inte om hur mycket man tar,Det handlar om att kuna ta och sedan fortsätta framåt! Klarar man livet klarar man allt! Jag har mått så dåligt..för panikångesten..har haft negativa tankar tänkt på allt som gjort mej rädd och gjort mej galen och dragit mej till botten!jag har vart så ledsen och rädd,för allting!oroat mej för en massa sker,Men nu är det på tiden att kämpa..för den här panikångesten ska bort!Jag ska sluta tänka såhära..och jag ska börja lita på mej själv!För jag vet att om jag tror på mej själv..och verkligen vill få bort panikångesten..för det är något man själv skapat,så kommer den att försvinna.Igenligen finns det inget som heter panikångest,imed att det är något man själv skapar..och alla panikatacker dom gör man till hemska..För att allt i kroppen sitter i hop och när man känner en symptom i bröstet vart som hellst...så blir det värre och då får man signaler i hjärnan som säger att nu är det farligt!Den kan inte skillja på om det är en tiger som jagar en eller om det bara är att man mår psykiskt dåligt..utan den gör så att vi blir rädda osv. och när man får detta får man ofta *svårt att andas *ont i bröstet(smärta)tror att det är något allvarligare därfär blir man så rädd!Men det är inget farligt! *stickningar i ben och fötter elr armen eller något annat *yrsel *illamående *bultande hjärta och hastig puls *kvävnings känsla *Frossa eller värmevallningar *Dödsskräck *Overklighetskänslor *Rädsla att mista kontrollen eller bli tokig Dom flesta som fått detta har inte riktigt räknat med att få det!Det kan komma när man minst anar det som tex.när man sitter i lugn och ro och kollar på tv eller läser eller något annat,då hyser man plötsligt till och det är just för att det är något nytt som händer,som man aldrig drabbats av tidigare! Man hinner inte ens tänka,allt man tänker på är att nu är det ngåt farligt som händer vad ska jag ta mej till...Man tappar kontrollen totalt i början innan man får detta och det gör en galen..och ibland kan det hända att man får åka ambulans för att man ibland kan tro at det är hjärtat eller något annat obehagligt.Men det är somsagt bara räddslan som släpar där i bak.Man brukar ofta försöka att inte vara där man upplevt panikångest förrut,för att man inte vill få detta igen,Men det bästa är att kämpa imot..kanske när man fått hjälp först och känner att man kan behäska sej. Vad ska man göra när man får detta? Det bästa är att att sätta sej när lugna ner säg och känna att pulsen går ner. Kämpa imot räddslan även om det känns hemskt..för när man får detta vill man inet sitta still det kan man ju lugnt säga är svårt i just den situationen,Men det är bäst så för efter en kvart elr så när man lugnat ner sej känns det bättre. Om detta fortsätter alltför länge kan man kontakta en psykolog elr ungdomsmottagningen eller något..för det här ska man inte skämmas för det är något man behöver prata ut om,även om det är jobbigt och så. Jag finns här för er som behöver någon att prata med:)! Jag vill gärna att alla ser detta! Mirello.spirello@hotmail.com