Mobbing

Blont hår, blåa ögon, medellängd och medelvikt. Vad är det egentligen för fel på mig? Vad måste jag göra för att få er att acceptera mig? Måste jag svälta mig själv, färga håret, börja sminka mig skitmycket, bara för att ni ska acceptera mig? Jag undrar ibland vad vissa människor har emot dem som bara är sig själva.. Ja, oj, det det råkar vara mera svart i min klädsel än i någon annans. Visst, börja kalla mig emo. Men får jag fråga en sak? Vad fan ger dig rätten att kalla mig det? Vem gav dig tillstånd att kalla mig tjock, hacka på mitt självförtroende, förstöra mitt liv? Ja, jag vet att det inte sysn hur mycket dina ord sårar, för det är ju bara ord. Men vill du veta en liten sak? Ord sårar mer än du tror.. Dina ord var orsaken till att jag låg hemma i min säng och grät. Dina ord var orsaken till att jag började se mig själv som tjock, dum, idiotisk. Men vad tusan tänkte du när du sa de där orden? Tänkte du ens? Ett tips; börja använda dina ögon som gud gav dig. Du kan ju alltid FÖRSÖKA se hur dina ord påverkar mig. Kan du inte se den lilla tåren som flyr från mitt öga? Nej du såg inte. Ingen såg. En flicka frågade mig: -hur mår du? Jag tittade på henne, jag hatade den frågan. Den frågan då jag alltid ljög då jag svarade.. Och såklart svarade jag: - Bra! Flickan log och sa: -Okej. Sedan skuttade hon vidare. Den flickan var den som lärde mig hur blinda vissa människor är. Jag kunde stå där med blödande sår, och det enda ni ville ha som svar var: -Bra. Sedan brydde ni er inte något mer. Ibland undrar jag om ni skulle förstå, om ni skulle se hur dåligt jag mår om jag tog mitt liv. Me då skulle ni ju förstå när det redan var försent.. Så jag fortsatte lida i tystnad. Så småningom fick mamma och pappa reda på det såklart. De pratade med mig medan vi åt middag. Jag tror att min lillasyster fick men för livet när hon såg mig sitta där vid matbordet och böla som en bebis. Men jag orkade inte se sanningen i vitögat, det gjorde för ont. En röst i mitt huvud viskade till mig: -Mobbad, det är vad du är. Utstött. Ensam. Ett mobboffer. Rösten i mitt huvud gjorde nästan lika stor skada som dina ord. Och det var då som jag började mobba mig själv inifrån. Lika mycket som ni mobbade mig. Jag la en slöja över mitt ansikte. Ett glatt leende, falskt. Men det var hemskt, det förstår jag nu. Att ett barn på bara 7-9 år fick lära sig att ljuga på högsta nivå, och le falskt mot dem hon älskade allra mest... Angelica