Djup sorg 7 år efter jag miste min vän.

Min bästa vän tog sitt liv för en jävla brud för sisådär 7 år sen och jag kan inte släppa det, jag har ingen annan som jag kan prata med.

Det var bara han och jag hela tiden varje dag och han var den enda som förstog mig och mina problem och likaså åt andra hållet. Idag är jag 22 och varje gång jag tänker på honom så går mitt hjärta i tusen bitar fortfarande.

Han är begravd i Stockholm och jag bor jätte långt bort och eftersom jag är arbetslös har jag inte kunnat ta mig dit. Känner mig helt förstörd för att jag fortfarande inte har fått säga hej då eller att jag kan prata med honom längre.

Är det normalt att gråta hysteriskt 7 år efter något har hänt?

Ganska frekvent dessutom.

Hej, tack för ditt brev. Det är mycket svårt att hantera att en nära anhörig eller nära vän väljer att ta sitt liv.

Den tragedi det blir att plötsligt något av den viktigaste personen man har i sitt liv inte finns längre, har valt att lämna livet.

Sorgen, saknaden och det tomrum som blir efteråt kommer nog aldrig att helt försvinna.

Det kan vara många starka och blandade känslor.

Även ilska (för att man blivit lämnad kvar, för att personen inte sa något, för att man tänker ”jag fanns ju kvar-hur kunde tjejen vara mer betydelsefull”. Och skuld- varför märkte jag inte, varför förstod jag inte osv.)

Anhörigföreningen SPEC ger stöd åt nära/anhöriga som förlorat någon genom suicid, de finns på hemsidan www.spec.nu där finns möjligheten att få kontakt med andra som varit med om samma sak, information, boktips mm. Att få prata med andra som vet vad man prtara om, som varit med om liknande saker kan vara av stor betydelse för ”läkningen”.

Sorg ser olika ut och fungerar olika för olika personer. Att acceptera, se och acceptera verkligheten, detta har hänt fast jag avskyr och INTE VILL fatta det, är en del av sorgen och att kunna lämna den bakom sig.

Att acceptera att min bästa vän faktiskt tog sitt liv för en tjejs skull, (kanske tom en tjej som du inte gillade) fast det känns så fel, idiotiskt, dumt, slöseri, galet och omöjligt att acceptera, så måste man acceptera att det hände.

Fast man så innerligt önskar annorlunda. Man behöver acceptera med huvud, hjärta och kropp.

Acceptera genom att andas lugnt och slappna av då man tänker på det, istället för att spänna hela kroppen, hyperventilera och tänka NEJ! (läs mera om acceptans på Snorkel om du vill)

Där kan just avskedet fylla en viktig funktion, något som du beskriver att du inte fått/kunnat göra (ekonomi, avstånd etc) Att mista någon får också många fler konsekvenser, det blir ”ringar på vattnet” än att inte en jätteviktig person finns kvar, man kanske inte har saker att göra och syssla med på samma sätt, eftersom man gjorde det tillsammans tidigare, man mister fler positiva saker i livet än personen som inte lever längre.

Det låter också som du har det tungt i livet på flera sätt, arbetslös, tungt med ekonomi, ni två var väldigt nära förstod varandra-låter som om du inte hittat någon ny sådan person i ditt liv- att du blivit mera ensam.

En stor sorg, som man inte fått ”gå igenom” fått känna sorg och ledsnad klart- accepterat och kämpat sig igenom, utan istället fastnat i, påverkar en väldigt starkt väldigt länge. Påverkar kanske det nuvarande livet på så sätt att man är deprimerad/nedstämd, starka känslor av ledsnad, man isolerar sig-kommer inte vidare och hittar andra och nya positiva saker i livet (man kanske känner skuld över att vara glad då inte personen man mist finns längre) (man kanske fastnar i tankar att ”det finns ingen annan”)

Man kanske är så rädd att bli lämnad igen att man inte vågar satsa på nya relationer mm. Din smärta sitter kvar väldigt länge, jag funderar lite på vad som hände när han tog sitt liv, hur ditt liv såg ut då och nu.

Vad du gjort för att få din ledsnad och sorg att komma fram, vad du trängt undan och som ”poppar upp” nu. Att prata om det, få känna alla känslor, sätta ord på dem, vara förtvivlad, kanske minnas besöka platser, göra saker man gjort ihop, se på bilder/kort, kanske skriva ett brev till den man saknar, göra en ”minnes bok” m.m. kan vara andra sätt att känna sorg och ta avsked, säga ”hej då”.

Det finns de som just som du beskriver, inte kan besöka platsen eller graven (de som t.ex. har dött utomlands, aldrig blivit hittade osv). Som har en avskeds ceremoni för att göra ett ”avslut/farväl”.

Sedan kommer då den slingriga vägen tillbaka till ett liv utan den viktiga personen man mist. Då behöver man ta hand om sig själv, få

vara ledsen då man behöver, man kan behöva stöttning av familj/andra vänner, viktigt med mat, sömn, fysisk aktivitet. Man behöver i steg börja göra saker som man tycker om eller tidigare tyckt om, träffa andra, hitta andra meningsfulla saker i livet mm.

Att du har haft din tunga sorg så länge, att ditt hjärta fortfarande går i ”tusen bitar” och inte bleknat ännu, gör att jag fundera på att du kanske fått PTSD, (post traumatiskt stressyndrom), att denna händelse var ett trauma för dig och som ger symtom, smärta och konsekvenser länge efteråt.

(läs om PTSD och behandling på Posttraumatiskt stressyndrom, PTSD - 1177 Vårdguiden

som har bra information om det)

Eller om du blivit Deprimerad. Du är även ”dubbelt belastad” då du är i en situation då du är arbetslös.

Du kanske behöver kontakta Vårdcentral och få en tid hos läkare/psykolog för bedömning och hjälp ur din smärtsamma situation. Läs mera på denna sida om du vill, om nedstämdhet och oro/ångest.

Under VAD ÄR och VAD GÖRA.

T.ex. medveten närvaro för att träna på att styra sin uppmärksamhet då man fastnar i negativa tunga tankar, andningsövningar och avslappning.

Ladda ner apparna

Snorkelövning och

Skills Uppsala Snorkel reglera känslor

Skriv igen i frågelådan om du vill, kram från Snorkel