Jag tror att jag har ångest, har inte berättat för min mamma.

Hej!

Jag är en tjej som är 14 år jag är alltså född 2006.

Jag tror att jag har ångest. Jag har googlat lite.

Jag bara börjar gråta ibland. Ibland är jag inte ens säker på anledningen. I början trodde jag att jag bara var stressad över skolan och att jag skulle må bättre när det blev sommarlov. För då hade jag ju inte stress över skolan eller så.

Men jag mådde fortfarande dåligt på sommarlovet.

Efter det visste jag inte riktigt vad jag trodde att jag har ångest för. Men nu på senare tid så tror jag ganska säkert att det är att jag är rädd att någon som jag står mig nära ska dö som till exempel min farmor eftersom hon är den äldsta personen som jag står så nära.

Men det kan även vara min mamma eller min syster eller så.

Jag tror det för att jag börjar oftast gråta av att bara tänka tanken. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Symptom jag brukar få är ju att jag börjar gråta, jag får en klump i magen och i halsen, jag får lite svårare och andas, jag får typ lite torrare mun, det kan typ bli lite suddigt.

Sen att jag känner mig ledsen och ibland arg som att jag bara vill skrika eller så och jag känner att jag typ inte bryr mig om mitt eget liv lika mycket som att jag inte hade varit lika rädd för att jag själv skulle bli skadad eller inte lika rädd för att dö.

Jag har haft det i ca 2 år något sånt vet inte exakt.

Sedan i vardagen jag vet inte om det hänger ihop för det har jag haft ännu längre när jag var liten att jag typ har tvångstankar att jag måste göra något ett visst antal gånger eller en viss antal tid eller så kommer något dåligt att hända.

Och jag vet ju att det egentligen inte kommer hända något men jag känner iallafall så. Jag har inte sagt det här till någon för jag har försökt gömma när jag mår dåligt.

Får det oftast när jag är hemma och då kan jag ju bara gå in på mitt rum eller gå ut.

Vet inte hur jag ska berätta det och om jag behöver söka hjälp.

Men det känns som det för jag har ju haft det i ungefär 2 år de flesta dagarna i veckan i några timmar. Jag brukar kunna gå runt och känna som en klump i magen och halsen ganska ofta och bara känna att jag mår dåligt alltså i vardagen ganska ofta utan att jag tänker på det. Och det blir ju inte bättre.

Skulle gärna vilja ha hjälp med hur jag kan berätta för typ min mamma att jag har det. För har ju haft det i 2 år och hon har ju inte vetat något för har gått iväg när jag har haft det så det känns som om jag berättar det kommer hon inte ta det som någon stor grej eftersom hon inte brukar se mig så ledsen.

Hej, tack för ditt brev.

Du beskriver på ett jättebra sätt hur oro/ångest kan kännas och märkas. Hur tankar och känslor påverkar. Du beskriver också ”tvångstankar” ”måsten” som du hade som yngre, inte ovanligt att det ”växer bort”.

För det låter som om du inte har dessa ”måsten” och tvångsritualer idag?

Tvångstankarna är inte alls logiska, man ”vet” att det inte kommer att hända något, men känner sig ändå inte riktigt säker och gör sina ”måsten” sina ritualer, för säkerhets skull..

Ångest och rädslor lever vi alla med, ångest- dvs vårat "stress och larmsystem" har vi alla och det triggas igång av verkliga faror och faror som vi bara tänker, som bara finns i vårat huvud utan att vara något direkt hot för oss i stunden. Larmsystemet kickar igång för att "varna och förbereda oss för att fly eller slåss mot hotet".

Det är en "överlevnadsstrategi" och har varit livsviktigt för oss i vår utveckling. Då vi levde som "grottmänniskor" fanns väldigt många direkta faror och hot.

Om det är en verklig fara, t.ex. en bil som kör mot oss på fel sida av vägen, jagad av en ilsken björn eller att vi överrumplar en inbrottstjuv då vi kommer hem, så är larmsystemet till livsviktig hjälp genom att göra oss snabba, starka och fokuserade.

Då faran bara finns i vårat huvud så känns alla de kroppreaktioner som startar i kroppen mycket obehagliga, gör rädslan och obehaget värre.

Hjärtat slår snabbt och hårt för att pumpa blod ut till musklerna, för att vi ska bli snabba och starka, andningen blir snabb och ytlig för att syresätta blodet av samma anledning, vi får tunnelseende (alltså minskas synfältet) för att vi ska ha fokus på faran, man kan bli svettig, varm, kroppen blir spänd och beredd,torr i munnen med mera (läs mera under VAD ÄR oro/ångest och varför man har ångest)

Ofta flyr vi eller undviker den "tänkta faran/hotet, just för att det känns så obehagligt. t.ex. går hem från skolan och ångesten startar i skolan, lämnar affären om ångesten startar där, eller om ångesten väcks av tanken på att möta en orm så undviker man skogen, kan inte gå i gräs och så vidare.

Detta fungerar kortsiktigt men på längre sikt lär vi oss inte att hantera, klara av svåra situationer och hantera ångest, för egentligen ÄR ju inte svenska ormar och att redovisa i skolan "fara och hot" så vi kan alltså träna för att stanna kvar och klara av, lära oss att hantera och minska ångesten inför det vi är rädda för.

Om man hela tiden undviker och flyr från TÄNKTA FAROR, så blir man allt mera ångestfylld i allt fler situationer, man tänker och tror att det "jobbiga svåra" kan hända/dyka upp nästan var som helst, det SKULLE ju kunde hända, TÄNK OM det hände och så vidare.

Och så blir livet allt mera begränsat och vi blir allt mera ångestfyllda och rädda. Har inga andra strategier än att fly undan.

Det är lättare att beskriva detta då det handlar om antingen direkta faror (som björnen) eller saker som egentligen inte alls ÄR farliga (skolan, att redovisa, svenska spindlar mm) sedan finns det saker som faktiskt kan hända, och faktiskt är en VISS LITEN RISK, som då risken att en äldre nära anhörig kan dö.

Särskilt i dessa Coronatider, då det larmas både hit och dit om hur ”farligt” det kan vara med Corona.

Det finns också en viss risk att krocka med bilen, krascha i ett flygplan, påkörda då vi cyklar, båten sjunker, få i sig en giftig svamp då man äter svampstuvning, få nedsatt hörsel av hörlurar, nedsatt syn av att använda dator och mobilskärmar, biten av en orm, hund, geting, bli smittad av maginfluensa eller annan influensa då man träffar andra människor, med mera.

OM vi tog alla dessa eventuella faror på största allvar, alltså gjorde allt för att skydda oss mot dem och undvika dem, så skulle vi leva ett mycket handikappande liv, isolerade och utan att komma någonstans eller utan att kunna vara bland andra människor.

Det finns faror ja, och det finns alltid en viss liten "risk" med nästan allt, men vi behöver ta den risken, leva här och nu och njuta av livet.

Om vi ständigt går omkring och oroar oss, ska vara på vår vakt, inte utsätta oss för något, så blir det inte mycket kvar av "livet"..

Vi behöver lära oss att leva med "ovissheten" att vi faktiskt inte riktigt vet vad som påverkar och kan skada oss.

Naturligtvis ska man inte göra saker vi VET, t.ex. äta flugsvamp, eller då sätta oss varje dag bakom en bil på tomgång och andas in alla avgaser, på sikt är det naturligtvis inte bra för vår kropp.

Att under en längre tid utsätta oss för "giftiga" ämnen, det vet vi är skadligt för kroppen.

Men ändå, träna på att ha fokus och uppmärksamhet på det som är bra, roligt och FÅR oss att må bra i livet. Träna på medveten närvaro, bryta ältande och negativa tankar och ha fokus på annat i stället.

Dina föräldrar vet inte om din starka rädsla. Du har inte kunnat berätta för dem.

Skulle önska att du tillsammans med dem, läste detta svar, din fråga och svaret, och tillsammans tittade på ett TV-program med Anders Hansen, det sändes tidigare och finns på SVT-play, det handlar om hjärnan och stressystemet.

Och sedan då läsa mera på denna webbsida om just oro/ångest, vad det är och vad man kan göra.

Det finns också en bok som heter ”Rädd, räddare, ångest, då barn och ungdomar mår dåligt, av Kerstin Hellström och Åsa Hanell.

Träna på att bryta dina negativa tankar, om att förlora en närstående, dessa ger dig ångest och du kan ändå inte göra något.

Res dig upp och gör något annat, kanske tillsammans med dina föräldrar.

Se på en film, baka, gå en promenad, sy, läsa, lyssna på musik.

Ni kan göra en Plan och en lista över vad du kan göra.

Att träna lugn andning och avslappning är också viktigt.

Att bokstavligen säga till kroppen att det är OK, ingen fara, behöver inte förbereda dig för att fly eller slåss.

Övningar finns i tillexempel appen Snorkelövning och appen Skills Snorkel reglera känsla.

Den handlar om just känslor och olika beteenden kopplat till våra känslor.

Du och dina föräldrar kan också fundera tillsammans om ni ska söka hjälp för din oro/ångest, hjälp för att träna på att hantera den.

Så visa dem din fråga och svaret, läs mera tillsammans.

Hoppas detta är en bit på vägen. Skriv igen i frågelådan om du vill. Kram Snorkel