Hur man går vidare efter att man varit utsatt för våld under en väldigt lång tid?
Fråga
Hej! Jag undrar hur man går vidare efter att man varit utsatt för våld under en väldigt lång tid? Jag har varit utsatt för psykisk och fysisk våld i nästan hela mitt liv av mina föräldrar. Oavsett vad jag gör så känns det aldrig som att det blir bättre.
Jag får samtalsstöd och det funkar bra men jag har ändå svårt att gå vidare.
Jag kan inte släppa allt som har hänt. Jag tänker på det varje dag och jag mår riktigt dåligt över det. Jag mår inte alls bra. Det är jättesvårt att gå vidare med detta. Jag älskar ju trots allt mina föräldrar. Jättemycket!
Oftast tänker jag att det är mitt fel, att jag får skylla mig själv och att jag förtjänar att ha blivit misshandlad. Jag vet att det inte är så men det är så jag känner. För det är vad jag har blivit tillsagd som liten. Mitt psykiska mående har påverkats enormt av detta.
Jag lider utav ångest, depression, sömnsvårigheter, självmordstankar, självskadebeteende och svårigheter med maten. Jag bor fortfarande med mina föräldrar men planerar flytt. Vad är rätt eller fel? Borde man fortsätta ha kontakt med sina föräldrar? Eller ska man bryta? Jag blir ju helt själv om jag bryter. Och ibland kan dom vara jättesnälla och extremt bra föräldrar, det är ju därför jag älskar dom. Men jag kan ändå känna ilska till dom. Jag är väldigt bitter av mig just för vad dom utsatt mig för. Så man kan säga att jag har dubbla känslor för dom. Men jag vill gå vidare och leva ett hyfsat normalt liv men det gör jag inte nu. Det känns som att jag ska gå sönder.
Svar
Hej, tack för ditt brev.
Du skriver att du har varit utsatt för våld, både fysisk och psykisk, under en lång tid. Jag förutsätter att du idag är "skyddad" och inte utsatt, annars är ju det första att omedelbart få ett slut på det. Du har "samtalsstöd" tycker att det fungerar bra men upplever inte att det blir bättre i ditt mående.
Det du beskriver fysisk och psykiskt våld och det är mycket svåra upplevelser, att du har svårt att släppa det nu och gå vidare, du har hemska minnen, ångest, depressiva tankar och känslor, självskada och s-tankar, låter verkligen som om du hamnat i PTSD.
Om man varit med om ett trauma av något slag, (vad som upplevs som trauma är väldigt individuellt) så kan man efteråt drabbas av PTSD, post traumatiskt stressyndrom eller sk ”stressreaktioner”.
De mest framträdande symtomen på PTSD är:
- överdriven vaksamhet
- undvikande beteende – ovilja/oförmåga att prata om traumat eller något som relaterar till det
- återupplevande av traumat, ofta som påträngande minnen, så kallade flash-backs, eller mardrömmar
Personer som lider av PTSD kan bli känslomässigt avskärmade, får koncentrationssvårigheter, sömnproblem, ångest, depressioner, anhedoni (avsaknad av lust), isolerar sig, med mera. Också vanligt att ha sömnsvårigheter, huvudvärk, problem med mage och tarm, depression, ångest eller hamna i ett missbruk för att försöka mildra sin ångest.
Du mår jättedåligt efter detta, du tar på dig skuld och mår mycket psykiskt dåligt. Om man inte kunnat "ta till sig" och verkligen kunnat se att inte ett uns av det som hände var ditt fel, kunnat bearbeta alla jobbiga händelser, ha alla känslor det väcker, ilska, rädsla, skam, besvikelse, ledsnad, avsky mm m.m. Då är det inte ovanligt att man FASTNAR i den svåra händelsen, det trauma som detta var, JUST för att man inte kunnat ta in det fullt ut, släppa skam och skuld, ”sörja” det som hände och sedan med stöd gå vidare i livet..
Då man fastnar och inte kan släppa, mår jättedåligt, kanske har hemska minnen och flash backs, ångest, undviker vissa saker och situationer eller inte klara av att någon rör vid en, kan det handla om PTSD- post traumatiskt stress disorder.
Läs mera om PTSD här
Får du tillräckligt med hjälp och stöd? Får du den behandling du behöver?
När man är under 18 så är det BUP man ska vända sig till, eller Vårdcentralen, eller någon första linjen mottagning, när du mår så pass dåligt som du gör. Över 18 år så i första hand Vårdcentralen, unga vuxna eller vuxenpsykiatrin.
(lite olika hur det är beroende på var man var bor och hur det fungerar just där, kolla till exempel med elevhälsan på din skola, de vet) Hur har du fått din samtalskontakt?
Man behöver få en ordentlig bedömning och en behandlingsplan, hur man kan få hjälp att komma vidare.
Man kan behöva psykologisk behandling och eventuell medicinering under en period, för detta.
(För behandlingsformer med god evidens kan jag räkna upp följande, för kännedom; )
-Prolonged exposure (Edna Foa) och DBT, finns inom primärvård, psykiatri och privata aktörer.
-EMDR (Eye movement desensitization) Kan också finnas inom primärvård, psykiatri och privat.
-Cognitive processing therapy för PTSD (Resick)
-Cognitive therapy för PTSD (Anke Ehlers)
- Traumafokuserad KBT. (Du kan själv googla vad de innebär/ hur en behandling går till.)
Ångest och stress som är väldigt mycket fysiska symtom är naturliga reaktioner på upplevd fara/obehag.
Det är som ett brandlarm som scannar av faror och börjar larma då någon fara är i närheten, en överlevnadsfunktion som gjort att mänskligheten överlevt.
Tyvärr kan inte detta ”varningslarm” skilja på verkliga faror och faror som bara finns i våra tankar, i vårt huvud.
Då man varit med om ett trauma, så blir detta larmsystem extra känsligt, och ”kickar igång” i väldigt många olika situationer, vid minnen som triggas av våra sinnen, (lukter, ljud, syn mm)
Det beteende som hänger ihop vid stress/ångest är ju att fly och undvika, att skydda sig från en fara, fullt logiskt då det är en verklig fara (brandrök, jagad av farligt djur, överfall etc.)
men om alla ”faror” bara finns i vårt huvud så blir det en ständig och lättriggad ångest.
Det kan bli en känsla av att ångesten aldrig klingar av, det triggas hela tiden av nya situationer, händelser och minnen.
Du går i en ständig beredskap för att fly eller slåss mot faran.
Tipsar dig också om att se Anders Hansens program på SVT play. ”Din hjärna” från säsong 1, ett handlar om stress, och ett som handlar om psykisk ohälsa, där tar de bl.a. upp PTSD (lika men olika)
Man skulle kunna säga att så länge du blir rädd, känner stress/ångest i olika situationer och vid olika händelser och minnen, och kanske också gör det beteende som hänger ihop med detta, dvs fly/undvika, så kommer ju ångesten att väckas igen nästa liknande tillfälle. Det låter som om du aldrig accepterat det som hänt, bearbetat, sett dig skuldfri och kunnat släppa och gå vidare.
Gör man som man alltid gjort, så får man och blir det som det alltid blivit..
Man behöver träna på att göra på ett annat sätt. Lära sig om sina reaktioner, lära sig använda verktyg/strategier för att hantera ångest/stressreaktioner, som inte handlar om att skada sig själv, svälta/hetsäta etc.
Ångest/stress är ju en förberedelse i kroppen för att fly eller slåss mot faror. Det sker en mängd förberedelser som att hjärtat pumpar hårt för att syresätta muskler, göra oss starka o snabba. Ytlig andning av samma anledning.
Tunnelseende för att ha fullt fokus på faran. Ökad puls/blodtryck. Spända muskler mm (läs mera om ångestreaktioner på webbsidan)
Du kanske kan testa BETEENDEANALYS på vår webbsida, för att lära dig lite mera om dina beteenden och reaktioner, vilka situationer som triggar igång dem och vad du då gör.
Se instruktionsfilmen, läs informationen, se målsättningar, alternativa beteenden med mera, så förstår du mera vad det handlar om. Hur situationer, sårbarhet, tankar känslor och det vi sedan GÖR, påverkar oss på kort och lång sikt.
Beteendecoach finns också som App, på Appstore och Gogle Play.
Träna så smått stegvis förändra beteenden.
På kort sikt kanske du undviker och flyr, hjälper ju definitivt mot ångesten kortsiktigt, men på längre sikt ökar den och allt fler situationer väcker och triggar ångest, i en ond cirkel.
Att stegvis utsätta sig, lära sig hantera i situationen mm är vägen för att hantera ångest/stress larmsystemet.
Att jobba med just andning och avslappning, är som att säga till hjärnan och kroppen; ”det är ok, det är lugnt, det finns ingen fara här, du behöver inte vara beredd”..
Dessa stress/ångest reaktioner är ju bra och viktiga om faror/stress inte förekommer så ofta, och man drabbas av en verklig fara, men har man ett ständigt stresspåslag ”för minsta lilla” eller över minnen, så blir man ju väldigt trött och ”slut” i kroppen och huvudet.
Då är det viktigt att ha olika former av återhämtning, för att stresshormoner ska ”gå ur kroppen.
Man kan dessutom träna sin hjärna precis som en muskel. Det är därför man tränar t.ex. medveten närvaro, att styra sin uppmärksamhet. (läs mera om medveten närvaro mindfulness, på webbsidan och i våra appar)
Fysisk aktivitet, mat, sömn och positiva aktiviteter är det första ”skyddet”.
Det är byggstenar för all fysisk och psykisk hälsa.
Att sedan använda olika ”verktyg” för att återhämta sig, som t.ex. finns på denna webbsida www.snorkel.se med vidhängande appar
Appen Snorkelövning som innehåller övningar och strategier som andning-avslappning-krisfärdigheter och övningar i medveten närvaro, för att hantera ångest/stress, och
Appen Skills Uppsala Snorkel reglera känslor (kod x330) och kan absolut vara till hjälp för dig. Och eventuellt i samverkan med ptsd behandling.
När man länge trängt undan känslorna som du gjort, har många och starka symtom, så kan det vara svårt att vända på egen hand.
Appen Beteendecoach- förstå och förändra beteenden.
Det blev ett långt svar, hoppas att detta svar var en liten bit på vägen för dig. Sköt om dig, ta dig själv på allvar, be om och ta emot hjälp, prata med din samtalskontakt.
Dina funderingar om att bryta kontakten med dina föräldrar eller inte, kanske du kan fatta ett klarare beslut om då du är starkare och fått behandling för dina trauman.
Skriv igen i frågelådan om du vill, Kram från Snorkel
