Hatar mig själv och min kropp.

Hej, jag hatar mig själv och känner mig bara så ful.

Varje gång jag ser mig i spegeln eller väger mig känner jag mig bara ännu sämre och just nu fattar jag ingenting.

De senaste 6 veckorna har jag tränat lite varje dag för att jag vill gå ner i vikt och känna mig fin men inställlet för att göra det har jag nu gått upp i vikt och jag mår bara ännu sämre av det.

Det känns bara som att jag har gjort allt i onödan och att jag aldrig kommer kunna bli fin. Men jag fattar bara inte varför för när man tränrar borde man väl ändå gå ner och jag försöker att inte äta så mycket.

Varje gång jag äter något nu känner jag mig bara dålig och vill tränar ännu mera men jag orkar knappt röra mig. Hela tiden känner jag mig så trött och ledsen och det känns inte som att något hjälper.

Innan var jag ändå normalviktig men nu känns det som att jag har blivit överviktig och det var precis det jag inte ville skulle hända. Varje kväll när jag ska sova känns det alltid som att jag har ätit för mycket och tränat för lite och jag känner mig bara så dålig.

När jag äter försöker jag påminna mig om att inte äta mer än vad jag behöver.

Igår kände jag mig bara så dålig för att jag åt lunch även fast jag inte var hungrig men jag kunde inte däga nej för då skulle mina föräldrar tycka att något var skumt men jag känner mig ändå nöjd över att jag inte åt någon middag.

Men jag känner mig också bara så dålig för att jag har ätit chips men jag ville ändå äta något men ändå inte.

Varje dag i 6 veckor har jag tränat lite hemma, den första veckan gjorde jag 50 situps och armhävningar varje dag, sen har jag bara ökat varje vecka så nu de senaste veckorna har jag gjort 100 situps varje dag men det känns ändå inte tillräckligt så nu ha jag bestämmt mig för att fortsätta göra sit-upsen och lägga till 50 knäböj och 20 armhävningar.

För det enda jag vill nu är att gå ner i vikt så att jag kanske äntligen kan bli nöjd över mig själv.

Det känns bara som att alla andra är mycket finare och smalare än mig och jag orkar inte med det. Det känns inte som att jag haar blivit tjockare men jag har ändå gått upp cirka 3-4kg men jag fattar bara inte vad jag gör för. Jag kommer aldrig att kunna bli lika fin som alla andra, jag kommer alltid att hata mig själv men jag orkar inte tänka så längre men det blir ändå ingen förändring.

Det känns bara som att jag skulle må mycket bättre om jag slutade äta lunch. Jag vill gå ner över 10 kg för det känns som att jag äntligt skulle bli nöjd över mig själv då men det kommer aldrig att gå speciellt om jag fortsätter att äta.

Vad skulle det ändå spela för roll om jag inte åt lunchen nån dag. Jag har hoppat över den förut och det kändes bara bra och jag blev inte hungrig.

Jag kan ju ändå äta några grönsaker men nu har jag bestämt mig för att äta mindre. Jag kommer bara att må bättre av det och jag äter ändå frukost och middag hemma för där skulle de märka om jag inte åt något.

Jag kanske äntligen skulle kunna bli mer bekväm i mig själv och våga ha shorts, eller vå utan en hoddie eller kanske till och med ha på mig badkläder för just nu mår jag bara dåligt om jag har det och det känns bara som att alla andra tycker att jag är ful och jag känner mig bara så dålig.

Min mamma försökte få mig att byta om till svalare klädder eller ta av mig min hoddie för att det var varmt ute men jag vägrade. Det kännns bara som att jag inte har någon att prata med.

Varje gång jag tänker på hur jag ska berätta eller försöker berätta för mina föräldrar får jag bara ångestattacker och nu känns det bara jobbigt att försöka igen så det funkar inte bra. D

et känns bara jobbigare för varje gång för det känns inte som att någon förstår och jag vågar inte berätta för någon.

Jag känner mig också ganksa stressad kring skolan och har ganska höga krav på mig.

Jag har testat era appar men det känns inte som att det hjälper så mycket.

Jag har skrivit till er förut om att jag känner mig stressad och nu har jag ändå 2 vuxna som jag kan prata med det om men jag kan inte berätta för någon om att jag hatar hur jag ser ut för då skulle det bara kännas som att de skulle säga att alla är fina men det känns inte som att det hjälper.

Jag vet inte vaf jag ska göra och jag har försökt att säga snälla saker till mig själv men då känns det bara som att jag ljuger och inte talar någon sanning alls.

Jag orkar inte med det här. Jag har mått dåligt i ett år nu och det blir inte bättre utan bara sämre och det känns bara så jobbigt.

Jag har försökt att prata med kuratorn men det hjälpte inget alls utan det kändes bara jobbigt att prata med henne och det kändes aldrig som att jag kunde berätta precis hur jag mår för henne.

Några av min systers vänner har också pratat med henne men de tyckte inte heller att hon var bra och min mentors dotter hade också pratat med henne men var inte nöjd så jag är nog inte den enda som inte tycker om henne och nu känns det bara jobbigt varje gång jag ser henne i skolan.

Efter tredje gången var det hon som frågade om vi skulle avsluta och det kändes aldrig som att hon förstod och typ det enda hon gjorde var att stirra på mig.

Jag är 1,72, väger 73kg och jag känner mig bara så dålig och fet och ful.

Innan vägde jag runt 70 så jag fattar bara inte varför. Det känns bara som att alla andra skulle få det bättre utan mig och att jag bara är jobbig.

Nästan varje gång jag cyklar till och från skolan tänker jag på vad som skulle hända om en bil körde på mig och jag inte överlevde och det känns bara som att det vore skönare då och att ingen skulle ju ändå sakna mig och ingen skulle bry sig.

Hejdå

Svar från Snorkel;

Hej, tack för ditt brev.

Du har skrivit förut angående stark stress, och nu berättar du om dina ”ätstörda” tankar, känslor och beteende att ständigt tänka negativt om dig själv, och att du är ”fet” ”ful” och ”dålig” jämför dig med andra, tänker att du aldrig kommer att bli fin, ger dig själv dåligt samvete då du äter, etc.

Du också har börjat bli mera fixerad på din vikt, din kropp och en rädsla för att gå upp i vikt, tränar som en ”galning” för att gå ner i vikt, tänker ständigt negativa tankar om dig själv att du är ”fet” strular med mat, äter mindre än tidigare,

detta är allvarliga varningstecken.

Under ”barn och ungdomsåren” så har man mycket av "barnårens" underhudsfett kvar, och man kan se och väga väldigt olika eftersom man utvecklas och kommer i och ur puberteten väldigt olika denna period.

Börjar man trassla med vikt och mat, så kan man hamna i en ätstörning.

En ätstörning är inget att leka med, utan är en allvarlig sjukdom med svåra konsekvenser för kroppen och psyket, och är svårt och tidskrävande att ta sig ut om man väl fastnat där.

Du skriver att du ”äter mindre”, och det ger också kroppen ”falska signaler” .

Äter man för lite, får inte i sig den energi kroppen behöver så ställer det in sig på ”svält” och går på lågenergi, allt för att ta till vara minsta ”droppe” av näring den får. Att ”äta för lite” är en farlig och oeffektiv metod att minska i vikt.

Det är viktigt att du äter som du ska.

Man behöver äta frukost, lunch och middag, och mellanmål. Särskilt då man växer och utvecklas.

Det är inte bra att hoppa över måltider.

Träning och aktivitet är alltid ok och bra för kroppen, men inte varje dag, och inte som en ”stress” för att reglera det man ätit, och äter man för lite/väger för lite så måste man ”dra in” på aktivitet.

Att ”kompensera för det man ätit som du gör, det vill säga att du tränar massor för att ”ta bort” den näring och energi du ätit, innebär att kroppen inte får det den behöver.

Varför hamnar vissa i ätstörning då?

Man vet inte riktigt, det forskas en hel del, man tror att somliga har en medfödd ärftlig sårbarhet för att utveckla ätstörning (precis som vi ärver benägenheten att få många olika ”styrkor och svagheter” tex ångest, depression, vissa fysiska sjukdomar, sångröst eller kroppsbyggnad mm)

Sårbarheten att utveckla finns där, men med en ”skyddande omgivning och miljö” så behöver man inte alls utveckla den!

Sannolikt är också dagens skönhetsideal och kroppsfixering en stor ”bov i dramat”.

Helt klart är att det är i samband med bantning och viktnedgång som det hela ofta startar, ofta också då man i övrigt upplever stark psykisk press/stress eller sociala påfrestningar, tex i skolan i familjen eller med kompisar, och höga prestationskrav.

Hur ser det ut i ditt liv, hur har du det gällande skola, familj, intressen/fritid och kompisar?

Vad är det i ditt liv som gör att du ”klankar ner” och behandlar dig själv illa, sätter utseende och vikt framför andra egenskaper, för det är ju det man gör.

Med en ätstörning så kommer också sårberheten för nedstämdhet och negativa tankar, man ser det mesta i mörker, det hänger ihop med att man inte ger kropp och hjärna tillräckligt med energi.

Att ha fokus på andra saker i livet, vänner och intressen, är skyddande.

Viktigt att ha fokus på annat än kropp och vikt, det låter som om större delen av din dag/kväll handlar om mat/inte äta/gå ner i vikt/träna.

När man börjar gå ned i vikt får man i början ofta positiva reaktioner från omgivningen, och självkänslan kan kortsiktigt bli lite bättre (man tycker att man ”lyckats” med något)

man tycker att man mår bra och har kontroll över sitt ätande och tränade.

Man kanske känner sig ”finare” och blir ”sporrad” av att klara av att avstå mat eller klarar att träna mycket..

Man jämför med andra, ser dem som "smalare och finare" och vill gå ner liiiite till...

Det känns ofta som en ”kick” i början, att man får ”extraenergi” att man ”mår bättre än aldrig förr” fast omgivningen märker förändring och att man inte är ”sig själv”

Fokus går allt mer mot mat, vikt, kropp och träning. Och man får en ”snedvriden” missuppfattning om sin kropp och hur den ser ut.

Tankarna handlar allt mer om mat och träning, finns ingen plats för annat i sitt liv.

Sedan tappar man kontrollen, man vill bara gå ner mer och mer, får allt mer ångest över att äta rätt, äta för mycket, rädsla att gå upp, kroppsfixeringen förvärras osv.

Allt börjar handla om mat/ätande och kropp och vikt.

Kanske blir så att mensen försvinner, om man inte har fått mens ännu, då stannar den utvecklingen upp.

Allt mer tankar på mat och vikt eller rädsla över att äta fel saker, försöker undvika fett och socker, kanske börjar kräkas efter mat, mår illa då man ätit, kroppsfixerad, väger sig ofta, hoppar över måltider, tränar mycket, ångest då man inte tränat osv.

Allt mera ångest, ”ätstörningsspöket” i huvudet dissar hela tiden dig själv om man ätit något, inte tränat ”tillräckligt” får dåligt samvete mm.

Man fryser, får kalla händer och fötter, kroppen ställer in sig på svält, ämnesomsättningen sänks, hjärtfrekvens och blodtryck sänks, pulsen går ner.

Hjärtat är ett av de organ som drabbas hårt vid ätstörning.

Längre fram så börjar brösten försvinna, (du kanske inte börjat utveckla så mycket bröst ännu, och då stannar den utvecklingen upp.)

Håret på huvudet tunnas ut samtidigt som man börjar få ökad behåring på kroppen.

De fysiska och psykiska konsekvenserna börjar bli allt svårare, ångest, depression, sömnsvårigheter mm.

Så du behöver stoppa ditt tänkande och ditt beteende i tid, ta dina symtom på allvar.

Prata med dina föräldrar, berätta om din rädsla och dina tankar, och hur svårt detta blivit för dig, skriv ett brev eller visa dem detta om du har svårt att prata.

Tar man det på allvar i tid så är det lättare att bryta.

Ni behöver kontakta en ätstörningsenhet där du bor för bedömning och behov av hjälp och insatser.

Du kanske kan få träffa en dietist för att få kunskaper om vad och hur mycket mat din kropp behöver, ni behöver också hjälp och råd från en ätstörningsenhet, veta hur ni ska hantera detta som drabbat hela familjen, även dig.

Denna webbsida handlar om att ge information och råd, tidig upptäckt, tidiga insatser vid psykisk ohälsa, ”hjälp till självhjälp”

Det finns en hel del verktyg som man kan ta till hjälp för att hantera oro/ångest.

Du kan använda dem på samma sätt som vid stress.

Man måste ge det en chans, om man övar avslappning eller lugn andning, men hela tiden har fokus och tankar på kroppen hur den ser ut, eller stirrar på magen, tänker på vad man åt till frukost ets, så fungerar det inte.

Gjejen är att styra fokus och uppmärksamhet BORT från dessa dömade och stressande tankar och beteenden.

Medveten närvaro/mindfulness, ett sätt att styra fokus och uppmärksamhet, t.ex. från självdömande tankar om sin kropp, till det som händer (hörs, syns, luktar, smakar etc) omkring en.

Men man behöver öva, öva, öva.

Appen Skills Uppsala Snorkel reglera känsla, om varför man har dem samt vad känslor vill få oss att göra (t.ex. fly/undvika vid rädsla).

Man kan träna på att reglera, minska en känsla som ställer till problem- gå emot känslan.

Att träna på STOPP- varje gång du är påväg att överträna, hoppa över mat, låta dig styras av dina ätstörningstankar, att andas lugnt, slappna av och gå emot känslan av att vila följa dina ätstörningsimpulser.

Snorkelövning är en app med olika röstövningar och instruktioner, bl.a. mindfulness (lyssna på övningen du duger varje dag) andning, avslappning, hantera ångest mm.

Beteendeanalys som finns (på startsidan) på Snorkelwebben är ett verktyg för att se mönster i hur vi gör (problembeteende) i vissa situationer, hur vi tänker och känner och hur det påverkar oss på kort och lång sikt. Man kan träna med färdiga alternativ för att bättre förstå hur man kan göra.

Du kan testa att göra beteendeanalys i en situation då du ”strular med maten” – hur tänker och känner du, hur känns det i kroppen, vilka konsekvenser får det på kort och lång sikt..

Tankar styr och påverkar oss mycket, särskilt om vi TROR på våra tankar, de är ju inte lika med sanning, utan är just bara tankar.

Vi tror mera sällan på positiva tankar om oss själva och vad som kan hända, utan mest bara de negativa.

Du kan börja med att uppmärksamma vad du tänker, bli medveten om tankarna och hur de påverkar dig. (kan ha hjälp av beteendeanalysen) du kan också träna att föreställa dig tankar som kommer och går, som då kassörskan sitter i kassan på affären. Hon tar upp en vara, tittar på den, scannar den och låter den gå vidare på löpande bandet och tar upp nästa vara..

Hon fastnar inte vid en viss vara, kollar noga, funderar vad den kommer ifrån, vad den ska användas till, vad den innehåller osv, hon släpper varan och låter nästa rulla fram.

.

Träna på att göra samma med dina tankar, bara låter dem komma och gå, inte fastna, älta, tro på och reagera på dina tankar..

Säg till dig själv där kom en tanke om att jag är tjock, att jag inte duger, då blir jag ledsen, där kom en tanke om att jag glömt vattna blommorna, då blir jag lite stressad, där kom en tanke om att jag är sugen på saft, där kom en tanke på att jag längtar efter sommaren etc. etc….

Du kan också ha en lista med positiva saker och påståenden om dig själv, (att ”parera” med då du tänker negativt,) saker du är bra på, bra saker med dig.

Gör gärna en sådan lista tillsammans med en vän. T.ex. Vacker hår, bra på att lyssna, omtänksam, pålitlig, fina fötter mm m.m. Man kan skriva upp olika påståenden, kanske dina vänner kan skriva flera som du inte ser, sedan ha dem i en burk.

När du fastnat i ältande och negativa tankar om din kropp, som får dig att inte vilja äta eller vara ”tvungen att träna”

kan du ta fram din burk och öppna en sådan hemlig lapp.. Sitta en stund och läsa lappen, ”ta in den” hur känns det att läsa den o.s.v..

Men som sagt, första steget är att börja äta igen, så att din hjärna får all den energi den behöver för att kunna tänka sunda och kloka tankar…

Och din kropp den energi den behöver för att växa och utvecklas till den unga kvinna du är på väg att bli.

Vänta inte, prata med dina föräldrar nu, kanske visa dem din fråga och svar.

Skriv igen i frågelådan om du vill. Många kramar Snorkel