Har under 5 års tid mått dåligt över kropp och vikt i perioder.

Hej!

Jag är en 15-årig tjej. Jag har sedan jag var kanske 10 år under perioder på olika sätt mått dåligt över min kropp. När jag var yngre var det bara små komplex, men jag har ändå alltid haft en idé om att jag velat vara smal. Jag var väldigt smal jag var liten och blev alltid glad när någon påpekade det. I 3:an var jag lite underviktig bara för att kroppen inte hunnit med när jag vuxit, och detta blev jag (som jag minns det iaf) stolt över och blev även besviken nästa år när jag inte var det längre.

För nått år sedan mådde jag under en längre tid väldigt dåligt över min kropp och kände mig stressad kring mat och träning. Jag vägde mig ofta och skrev ner allt åt. Jag vågade inte minska på maten, men jag tänkte ändå på vad jag stoppade i mig och i vilken mängd.

Det var främst träningen som jag var noga med att inte missa då detta stressade mig. Efter ett tag blev det bättre och jag orkade inte bry mig så mycket. Jag brydde mig fortfarande om vad jag åt men inte så att jag la jättemycket tanke i det. Det här med ätstörningar har alltid funnits i mina tankar i och med att jag varit lite fixerad i mat och kropp men också att jag sett mycket om det på sociala medier. På något sett har jag alltid ”sett upp” till dem med en ätstörning och jag följer även en del ”recovery konton”.

Så för några veckor sedan nu så bestämde jag mig för att börja räkna kalorier så att jag ligger på ett kaloriunderskott och äter ca 1500 kcal om dagen. Ibland mindre, nån gång lite mer.

Grejen var att när jag började mådde jag inte ens så jättedålig över min kropp. Jag mådde lite dåligt över den eftersom jag vägt mig och insett att jag vägde 58 kg (är ca 173-175 nått) Men jag tänkte inte supermycket på det. Ändå har jag nu hållit på med ”dieten” i en månad och senaste gången jag vägde mig för någon vecka sedan vägde jag 55. (Nu hittar jag inte vågen för vi har precis flyttat)

Grejen är att jag vet inte varför jag gör det, om det bara är för uppmärksamhet eller för att jag vill bli smalare. Det finns något lockande i att bli smalare samtidigt som jag tror att det egentligen handlar om något annat. Jag har fått en romantiserad bild av hur det är att ha en ätstörning. Jag är ingen person som folk tycker söker mycket uppmärksamhet, snarare tvärt om skulle nog många svara om man frågade dem. Men innerst inne har jag ändå alltid gillat när det är synd om mig.

När jag var liten ville jag skada mig och bli allvarligt sjuk bara för uppmärksamheten och att folk skulle tycks synd om mig. Det var inte så att jag faktiskt gjorde något utan jag bara fantiserade om det. Jag har alltid fantiserat mycket, även nu som äldre brukar jag fantisera på kvällarna och hitta på att jag är en annan person typ. När jag gör det vill jag inte att personen ska ha ett perfekt liv eller så utan att den ska må lite dåligt över något så det är synd om den. Och så här har jag alltid tänkt. Nu för tiden när jag ibland fantiserar så tänker jag oftast att den har det jobbigt med maten. Jag är så förvirrad över mig själv och jag tänker så mycket på detta att jag vet knappt längre. Jag skäms över att jag vill ha en sjukdom, men jag vill inte sluta med detta nu. Jag tänker att jag någon gång ska berätta för min mamma, typ visa henne detta jag skrivit, men inte just nu, jag är inte tillräckligt ”sjuk” för det.

Det känns verkligen som att jag fejkar en ätstörning men jag kan inte sluta och jag vill inte det heller. Jag vill typ att folk ska märka, och jag är rädd för att det är det som egentligen mitt mål, samtidigt gör jag inget för att folk ska märka heller. Men jag vill liksom inte äta mycket så att folk ska tro att jag har det lätt med maten, eller köpa massa godis med mina kompisar osv.

Men jag vill heller inte visa något för då kommer de upptäcka och då måste jag sluta, men eftersom det känns som jag fejkar så förtjänar jag inte det uppmärksamheten. Om någon skulle påpeka att jag äter lite eller fråga om jag hade det svårt med maten så hade jag liksom blivit stolt typ, vilket jag skäms över jättemycket! Men dessutom har min kompis haft det väldigt jobbigt med mat tidigare och jag vill absolut inte trigga henne eller någon annan!! Jag känner mig som en hemsk fake människa som söker uppmärksamhet över en sjuk grej.

Jag försöker hela tiden reda ut tankarna i huvudet men det bara snurrar. Jag är så ”påläst” om ätstörningar eller alltså jag vet så mycket om det eftersom jag sett och läst så mycket om det på sociala medier, eftersom jag tyckt det var ”intressant” och ”sett upp/ tyckt dessa personer var bra” och därför vet jag alla ”stegen” i en ätstörning, eller alltså hur det är typ. Jag har redan tänkt på hur det skulle vara att hamna på sjukhus,(jag vill inte det på det sättet jag känner inte alls att jag behöver eller förtjänar det, det är bara ett exempel ) det är så svårt att förklara det men det känns iaf som att jag bara försöker efterlikna en person med en ätstörning och att jag inte har något problem på riktigt! Men jag vill ha det! Men nu kan jag inte längre skilja på om jag bara mår dåligt över mat eller om det grundar sig i något annat. Hjälp mig snälla!??????

Hej, tack för ditt brev.

Man skulle grovt kunna säga att du "leker med döden" En ätstörning är en allvarlig sjukdom som är nästan omöjlig att komma ur då man fastnat.

Det låter som om du och ena sidan påverkas och dras med i tidningar, reklamens och TV.ns bild av hur man ska se ut, vad man ska väga och jakten på kalorier o att bli smal... Och då är också oftast budskapet att smal = må bra och vara lycklig....

Tidningar och reklam har ju just den meningen, att man SKA påverkas, köpa vissa saker, vissa produkter, köpa fler tidningar etc... Så inte är det konstigt att du och många med dig blir påverkade.

Då man är ung är man också extra känslig över hur man ser ut, uppfattas av andra, vill vara rätt, bli accepterad, omtyckt, passa in etc. I ditt fall har det blivit så att du under många års tid har tänkt på mat och vad du äter och vad du väger. Du har som man brukar säga, blivit fixerad vid mat, vikt och träning, aldrig velat missa en träning.

Och andra sidan, så har du också, som du själv också skriver en romantiserad bild av ätstörningar, hur det är, den uppmärksamhet och de reaktioner man får, låter som om du har en inre längtan efter att andra ska "bry sig, se dig, oroa sig, ta hand om dig, tycka synd om dig". Det är ju så, precis som du skriver, att ätstörningar får omgivningen att reagera, är mycket uppmärksamhet och skriverier i tidningar och olika sociala medier. Flera "kändiskonton" tar upp detta på olika sätt.

Det är lätt att få en snedvriden bild då man ser "vackra kändisar" skriva och prata om detta, om deras sjukdom, om hur de mått, hur de dagligen kämpar med mera, samtidigt som de visar upp sitt vackra, perfekta, kända och till synes "lyckliga tillvaro". Omgivningen beundrar, tillskriver dem egenskaper som just kämpar, starka, beundransvärda med mera. Och vem vill inte att andra ska se på en så...??

Vi får inte se baksidan, ångesten som sliter en itu, kräkningar som fräter sönder matstrupe och tänder, hetsträning till man svimmar, laxering, bantningspiller och svält som förstör kropp och hjärna. Fysiska sjukdomar, benskörhet, hjärtproblem. Lukten av kräks, avföring, svett och acetonstanken av ketoner. Och detta tvång, detta måste, att det bara INTE GÅR ATT SLUTA. Bara liiite till, bara gå ner liiite till. Tills man faktiskt dör. Och länge länge har man inget annat liv än svält och hetsätning, inget annat betyder något. Man blir sjukt personlighetsförändrad. 

Det är svårt att med vilja få någon annan allvarlig sjukdom, en ätstörning, som alla andra (utom ofta den drabbade) tycker är allvarligt, kan man lätt orsaka sig själv. man upplever också att man har kontroll, att man KAN avsluta och bryta om man vill. Vilket man inte alls kan kommer man att upptäcka alldeles för sent.

Det är också ett sätt att få "kontroll över livet" detta att kontrollera vad och hur man äter och tränar, "begränsa sig själv" uppfatta att man kan styra sig själv när "omvärlden gungar". Det kan ofta vara ett sätt att förhindra att man mår dåligt på något annat psykiskt sätt kommer fram, distrahera sig själv från annan psykisk smärta. kan bli som et "tvång" att man "måste" tänka och göra på ett visst sätt.

Hur ser det ut i ditt liv för övrigt, med skola, kompisar, intressen o fritid och familj? Hur kommer det sig att just mat och kropp får ta så stor plats i ditt liv och i dina tankar?

Vad är det som triggar igång din "ångest" och dina impulser till att äta mindre, svälta dig med mera, i vilka situationer, och hur ser dina ätstörningstankar och känslor ut, om du har svårt att stå emot impulser ibland och vad som händer då du i perioder "brytt dig mindre"? Vad flyr du ifrån genom din matfixering och svält?

Prata med dina föräldrar, din mamma, berätta om din rädsla och dina tankar, det du hamnat i är allvarliga tecken på ätproblematik, vänta inte! Kanske visa henne ditt brev och svar.

Det ingår det i symtombilden att tänka på det sätt du gör, att man "inte är tillräckligt sjuk ännu". Men tar man det på allvar i tid så är det lättare att bryta.

Ni kan behöva kontakta vårdcentral för en genomgång av din hälsa, elevhälsovården/skolläkare, ungdomsmottagning och eller BUP/ätstörningsenhet, utifrån hur fast du är i ditt tänkande och i ditt beteende.

Du kan behöva hjälp och stöd att bryta denna negativa spiral och våga äta igen, ha fokus på annat än kropp och vikt, våga börja leva fullt ut igen.

Du kanske kan få träffa en dietist för att få kunskaper om vad och hur mycket mat din kropp behöver, idag äter du alldeles för lite.

På snorkel.se på startsidan finns beteendeanalys, att lära sig om sina egna beteenden/tankar/känslor och kroppsreaktioner, hur de hänger ihop och vilka problembeteenden man har.

Problembeteenden fungerar ofta på kort sikt, men ställer till stora problem på lång sikt. Som exempel kan jag nämna att man hoppar över mat, kortsiktigt kanske slipper jag ångest och blir lite nöjd över mig själv för en stund.

Men på längre sikt så fastnar jag i ett negativt beteende som orsakar mig stor skada på många olika sätt, och som är svårt att bryta.

Beteendeanalys kan vara ett sätt att se mönster och vad man kan behöva träna på att acceptera eller förändra, och vilka alternativa beteenden man behöver jobba med.

Se introduktionsfilmen, läs information, se över dina målsättningar och din målbild, med mera, prova först med färdiga alternativ för att sedan kunna skriva helt egna analyser.

Snorkel har två appar Snorkelövning, med röstövningar i lugn andning, avslappningar, medveten närvaro (till exempel du duger) som handlar om att styra fokus och uppmärksamhet, bli medveten, om till exempel sina tankar och känslor. Läs mera på www.snorkel.se  och i appen.

Skills Snorkel reglera känsla (använd kod x330)som handlar om känslor, varför vi har dem, beteenden kopplat tillkänslor-vad känslan vill få oss att göra. Samt träning i att hantera starka känslor, bland annat att göra tvärt emot känslan, jag är rädd men jag gör ändå.

Träna på att Stoppa dig själv när du fastnar i att tänka negativt och döma dig själv eller impulser som handlar om överträning eller att svälta sig.

Hoppas detta var en lite bit på vägen, får dig att fundera lite "varför du gör som du gör, tänker som du tänker" och se en väg ut ur det. 

Skriv igen i frågelådan och berätta mera om du vill, och berätta om hur det går för dig.

Kram Snorkel